Amhoe

Jag sitter alltid med så himla mycket inom mig och att istället för att prata ut eller skriva ner om saker så håller jag det inne tills jag inte orkar mer och nån får ta smällen.
Nu ska jag istället skriva ner skiten.

Igentligen är jag en rätt så fin och glad tjej! Jag gillar fotboll och att vara med Josefin och även med min familj (pappa) Han har lärt mig " Behandla andra som du själv vill bli behandlad" Men endå ska vissa och de är nog endå många personer, ska endå tycka illa om mig vad jag än gör så blir det skitsnack och bara dåliga grejor, men om någon annan gör det så är det som lungt och det kan jag inte förstå. Jag blir bara förbannad och jävligt ledsen och utstött av att veta att det är så., jävligt orättvist!! Att folk bara dömer efter rykten istället för att lära känna personen!!!

Sen att känna sig värdelös. Det är en grej som jag alltid haft med mig enda sen mamma och pappa skiljt sig och det var väl kanske 7 år sen? Att även känna sig inte behövd och att bli lämnad har jag alltid varit rädd för. Att jag inte är bra. Men det vart ännu värre när jag skaffade min pojkvän i 7an. Då kände jag mig mera värdelös och allt mer att inte vara behövd. Det började med att jag blev svartsjuk, en ganska grov svartsjuka, sen blev han allt mer less och började säga dumma saker som att "du är fet" "Snälla kan du inte ta på dig jeans istället för träningbyxor, det är så fult" "kan du inte sminka dig mer som alla andra" "du är snyggare i smink" "snälla ta inte bort det nu när vi ska sova, ha kvar det!"  " Jag hatar dig" " du är dum" "jag skäms över dig" "du får inte vara med mig när jag ska vara med mina vänner" "skratta inte" va bara tyst" "snälla sluta du skämmer ju ut dig!" "fan vilka jävla finnar du har" "du har en stor mage" Det va de få ord han sa till mig varje gång vi sågs och pratade i telefonen, jag blev mer och mer osäker på mig själv och ni undrar väl varför i helvette jag inte lämnade honom? Jo jag var allt för rädd för att vara ensam så jag tog åt mig skiten istället och lät de vara. Varje gång vi skulle ses var jag alltid rädd och osäker på hur jag skulle se ut och om jag skulle sminka mig.. fan som klart jag skulle! Annars skulle han bara klaga ju! och ja såklart på med tråna jeansen och någon tajt tröja. När man kom dit, kolla han in mig, och sa asså.. fan va många finnar du har.. Det värsta var när vi satt med hans familj och han såg jag hade en megafinne i pannan, och sa högt och tydligt,-fan vilken finne!!!! Jag kollade bara på han och kände hur tårarna trängde sig fram, hans mamma sa bara bry dig inte om honom, som en liten tröst, sen gick jag till rummet och grät. Han sa förlåt och att han skulle sluta, men de gjorde han aldrig.
Som sagt hade jag min svartsjuka, och ibland eller rätt ofta gick det över styr och han som har högt temerament och inte kan tygla sig,, SMACK! fick jag en däng, blåmärken på brösten, nöp mig och ja.. men jag fick ju skylla mig själv eller hur? Det sa han till mig och jag trodde han.
Senare så kunde jag bara inte hålla emot smärtan och agreationerna, utan jag slog tillbaka, allt som jag fått av han fick han tillbaka. Slag. Men såklart fick jag tillbaka ännu mer.
Tack och lov höll det bara i sig i 3 år, sen var det slut. Och alla som trodde jag var the bad guy här..

Jag känner att jag aldrig kommer hitta någon som vill ha mig eller älska mig, men det kanske bara är för tillfället? Jamenar dom som blundar för mig får tamefan skylla sig själva! Dom går faktiskt miste om något!

Har varit jävligt duktig och fått bort en hel del saker, känner mig mycket tryggare med mig själv, älskar mig själv, till och med tycker jag att jag är snygg! Och jävligt bra!  Och jag ska bara säga dig en sak., jag har en massa vänner och jag är inte själv så du vet!!! Du är inte bättre än mig och faktiskt så tycker många om mig och det är väl bra? eller hur? Jag hoppas du får ett bra liv och förlåt för det jag gjort men ibland vart det som de blev.. men tack och lov så lär man sig av sina misstag! Och jag är inte alls så svartsjuk längre utan har sett att man faktiskt inte bestämmer över någon annan, och jag ska faktiskt inte heller ha någon kille nu för det är jävligt skönt att vara singel! Och att ha sin bästa vän Josefin! <3

Om det är någon som jag skulle spendera mitt liv med så är det henne! Hon är nog den mest underbaraste och finaste person man kan känna! Hon är ingen som är ego och bara tänker på sig själv, hon är en tuff brud i lyxförpackning, ne men en tuff jävel och en sån behöver jag i min närvaro! att kunna ta skit då och då! Det är en allt för bra nytta att ha med sig i livet! Vi har alltid det kul även när vi inte gör allt för mycket, vi skrattar och bara har det så jävla bra! Längtar faktiskt efter henne nu, men tack och lov ska jag träffa henne på lördag.. hoppas jag! <3 Älskar dig vänner du är den bästa!

Att jag inte kände mig behövd var att en gång i tiden som inte var så jättelängesen, kanske för nästan 3 år sen så sa min mamma att hon inte ville leva, att hon nästan tagit sitt liv. Hela jag dog inom mig, och kände bara men jag då? är det inte värt att leva för min och dina andra 3 barn? Och jag förstod inte alls varför hon sa det just till mig, till sitt barn,kanske för att hon är så jävla självömkande att hon vill höra men åh stackars dig blablablablabla.... Men det skulle ha varit värre om hon skulle tagit sitt liv det skulle det! men att höra att hon inte heller ville leva var ju ett krossat hjärta.

Mitt liv har inte varit de bästa men inte heller de sämsta, jag har haft min underbara familj (pappa och nina och nina är min låtsasmamma) dom har stöttat mig och varit där till tusen. En gång när pojken gjorde slut så grät jag hela och då menar jag hela natten. och då kom nina och satt sig med mig runt 6 där tror jag. så jag hann sova en timma sen ville jag upp till skolan för jag ville inte att tankarna skulle komma.

Jag har berättat jävligt mycket nu om hur jobbigt jag haft det och jag har fakitskt inte ens velat leva, när jag tog fram kniven så hann pappa stoppa mig , så dåligt har jag mått, men det var den enda gången jag riktigt velat dö.

Ni behöver inte alls tycka synd om mig eller så för jag tycker inte synd om mig för nu har jag ett jävligt bra liv! Och jag mår rätt så bra!

Tack och lov har jag mina vänner, men den sanna riktiga vännen är Josefin, du är den absoluta bästa vännen för mig och jag älskar dig så högt att du vet jag gör vad som helst för dig och jag finns alltid där för dig! <3 Älskar dig<3