Amhoe

Jag måste ut med det, iallafall så småningom...
Kanske inte just nu, och kanske inte på bloggen?
Fast jag tycker det är skönt att skriva ner mina känslor, det är bra för mig. Det läker mig, iallafall lite grann.
Mina tankar är just nu väldigt mycket kring min vän Linn, jag saknar henne alldeles för mycket så det gör ont.
Men den dagen kanske kommer, när hon är redo igen.

Jag är rädd, rädd som tusan för kärleken.
Jag är inte som alla andra, jag är mig själv.
Jag behöver inte gå varje dag i smink eller trånga och ohärliga kläder bara för att känna mig bra för andra, jag kan gå i vilka som helst, trasiga,fula, stora och känna att jag åtminstonde vågar. Vågar visa vem jag är.
Men något inom mig sätter stopp för att känna, våga ta steget till kärleken. Inte bara till någon pojke, men även vänner, det sätter stopp.
Vad gör jag för fel för att höra kränkande ord?

Jag känner mig utanför ibland, att jag hör på erat babbel, men så fort jag öppnar käften så stängs era.
Just nu är jag så ledsen och jag vet inte något annat att göra än att måsta skriva ner mina känslor, istället för att prata med någon som man kunnat få respons på. Envägskommunikation är väl detta?

Jag kommer inte ge upp mig själv, men alla har vi dåliga dagar och perioder?
Och nu är det min tur helt enkelt, och jag hatar att må dåligt, för det är inte jag, och jag älskar mig själv när jag är glad och skrattar. Det är jag, som vågar tro på mig själv och som vågar stå ut från mängden. Och en vacker dag vet jag att jag kommer möta min kärlek, en sån otrolig människa som är värd mig och min kärlek.
För jag är värd det bästa
Ingen ska någonsin mera trampa på mig igen.